Saturday, May 03, 2014

Predikan 3 i påsktiden 2014 Bryssel

Häromdagen såg jag en länk på facebook, med en varning att inte klicka på den om man var känslig. Självklart klickade jag på den, och bilderna jag såg har inte lämnat mitt huvud sedan dess. Länken var till ett blogginlägg (titta inte om du är känslig!) från en renägare i Norrland, som berättade om vad som händer varje år när renarna vandrar söderut till sina sommarbeten. Deras uråldriga vandringsstråt passerar stambanans sträckning, och varje år dör renar i dussin för att de körs på av tåg. Banverket eller tågföretagen eller vem det nu kan vara som har ansvaret för det vill inte betala för stängsel eller tunnlar under rälsen. Renarna dör. Dräktiga renkor dör, nya kalvar dör, rentjurar dör. Ibland måste renarna ligga bredvid rälsen i timmar, eftersom bara vissa personer har tillstånd att avliva skadade renar.
På en bild såg jag ett renhjärta ligga på rälsen.
Orden på bloggen var fyllda av smärta och vanmakt. Människorna på bild grät. Djuren är inte bara deras levebröd, utan också så tätt förknippade med deras kultur och historia att förlusten är dubbelt så stor.

På samma sätt kan fåren sägas vara intimt förknippade med det judiska folkets historia och kultur. De var herdar. Hjältekonungen David var herde. De bar kläder av ull, och åt ost gjord av fårmjölk. Precis som de flesta av folken runt östra Medelhavet. Så när Jesus talar om får och herdar var det bilder som talade till åhörarna runtomkring honom. För oss blir det mest pittoreskt. Fluffiga vita lamm, burna på den blonde Jesus breda axlar.

Men precis som med renarna levde fåren i Palestina farliga liv. På den här tiden levde det ännu lejon i området, tillsammans med många andra rovdjur. Växtligheten var inte exakt riklig överallt, och ju mer kaotiskt och laglöst det ockuperade landet blev, desto mer riskerade fårahjordarna att bli offer för mänskliga rovdjur också. Herdarna, i sin tur, var inte längre hjältar av Davids kaliber, utan ofta män som levde på kanten av samhället, inte riktigt välsedda och ansågs opålitliga och eventuellt småkriminella. När Jesus ofta använder bilden av sig själv som herden, och oss som fåren, målar han för sina åhörare en bild av oss som hotade, och av sig själv som en som är utanför samhället, men beredd att ge sitt liv för fåren, beredd att göra vad som helst innan- och utanför lagens ram. Herdens stav kunde användas som vapen mot rovdjur och som hjälp för att dra de små lammen ut snår och klippskrevor. Idag är den täckt av juveler och ädla metaller, och bärs av biskoparna i vår kyrka, medan ledarna för våra församlingar kallas herdar. Kanske är det vi församlingsbor som är fåren då?

När Jesus motståndare, här i texten slarvigt refererade till som judarna, trots att Jesus själv och alla hans vänner och lärjungar också var judar, frågar honom om vem han är, beskriver han sig själv som herden, och hans lärjungar som fåren.

Jag vet inte hur det är med er, men jag uppskattar inte riktigt att bli kallad fåraktig. Men nog behöver jag den gode herden.

Jag behöver en som är beredd att göra allt för min skull. Jag behöver en som kan kämpa mot det onda för min skull, en som kan dra mig ut ur snaror och faror. När klippskrevorna är djupa och mörka, när törnena i buskarna river min hud, då behöver jag herden.

Jag hittade inte någon bild av Jesus som renskötare. Renen vandrar själv mesta delen av året, går längs sina invanda vägar. Så gjorde fåren också, förr. Men precis som fåret hotas renen av faror, då och nu. Fåren är numera instängda i hagar, medan renen ännu vandrar mellan betena, oskyddad av herdar och stavar.

Kanske är det så att vi uppför oss som renar snarare än får. Vi rör oss i flock, men utan yttre ledning. Vi hotas av ondska, och en del av oss drabbas hårt. Vi ropar förgäves på trygghet och ledning, och förlitar oss på att bli hörda, medan vår värld istället förminskas och begränsas. Våra hjärtan slits ut, vårt hopp krossas, och vi saknar en herde.

Men Jesus slutar aldrig tänka på oss som sina får.
Faktum är att han till slut väljer att bli ett lamm. Minst och ömtåligast, i mest behov av herden och därmed mest utsatt och övergiven. Han blir en i flocken, en av dem som vandrar i dödsskuggans dal, en av oss som förlitar oss på stavens skydd.

Men han blir renkalven som dör på spåret.
Han blir fårtackan som släpas bort av lejonet.
Guds lamm är långsammast och svagast, och den som rovdjuren omringar, precis som Jesu fiender omringade honom i templet den dagen. Precis som de väntade på att lammet skulle snubbla, väntade de på ett fel ord ur Jesu mun, och när det till slut kommer, ”Fadern och jag är ett”, plockar de upp stenarna för att döda honom. Han kommer undan den gången, men inte någon längre tid.

Så småningom är det Jesu hjärta som slits ut, när han gråter för mänskligheten uppe på sitt kors. Gråter för alla sina får och renar.


Och i gryningen, den tredje dagen, är det han som andas liv i oss alla igen. Även om vi är i dödsskuggans dal. Även om vi vandrar på Inlandsbanans räls. Var vi än är. För vi är hans, oavsett om vi uppför oss som får, renar, kor eller lämlar, och ingen, ingen alls, kan rycka oss ur hans hand.